Mitt tvåhundrafemtionde motionspass för i år blev en rejält lång löprunda.
Mina tankar i början av rundan var att jag skulle lyssna på kroppen, ta det lugnt och se vad jag skulle orka med. Mer än fem kilometer kände jag snabbt att jag hade i kroppen, så ganska snart satte jag upp målet att jag verkligen skulle springa längre än jag någonsin gjort förut. Tolv kilometer var det tidigare rekordet.
I bakhuvudet låg tankarna på att jag enligt uppgift fått en startplats till Göteborgsvarvet 2015. Att jag av alla människor någonsin skulle springa så långt fanns inte på kartan när jag började löpträna den där majdagen 2012…
Nu tänkte jag att om jag klarar att springa en och en halv mil idag är jag en bra bit på väg. Det är sex månader kvar till Göteborgsvarvet och jag hinner prova om jag klarar av det en annan gång. En och en halv mil får det bli!
När jag sprungit 1,6 mil tänkte jag att okej, det blir nog 1,8 mil när jag är hemma. Det är bra. Men när jag var c:a en halv kilometer hemifrån kickade jävlaranammat in och den inre dialogen med mig själv lät ungefär så här: ”Det är ju bara tre kilometer till så har jag klarat en halvmara. Jag kör ”sjukhusrundan” också! Det orkar jag” Sagt och gjort. 21,1 kilometer blev det totalt och nu VET jag att jag kan klara av Göteborgsvarvet. Om jag vill. High five:ar mig själv för denna goda prestation! Yeah!