En femkilometers kvällspromenad igår blev årets tionde aktivitet för min del. Gott så, men jag ville så gärna ut och springa igen – har ju inte varit ute och gjort det sen nyårsafton på grund av höften…
Så i morse när jag slog upp mina melerade väcktes tanken att jag skulle ge mig ut på en liten morgonrunda. Funderade på det en stund i sängen: ”Är det värt det? Eller ska jag ligga kvar och försöka somna om? Minusgrader, isiga gångbanor och mörkt ute. Vad fasen ska jag upp och göra så tidigt…? Men tänk om jag tappar konditionen helt och hållet. Tänk om jag får vrålont i höften igen? Det är det absolut inte värt, men jag måste ju försöka…” Ja, ungefär så gick tankarna.
Tjugo i sex var jag ombytt och satte fart. Sjukhusrundan fick det bli; en trekilometare. Och jag lovade mig själv att kändes det inte bra i höften skulle jag gå resten. Det funkade och nu är jag sååå nöjd med mig själv; pass 11 av 183 är härmed avklarat. Och gör jag något mer idag; tar en promenad, tränar hemma eller kör ett pass på Friskis är det bara en bonus.